jag har så mycket inom mig som skriker efter utrymme. efter tid och tanke rum. som en bisvärm och jag tvingas att höra allt surr under dygnets alla timma. jag har tröttnat och sitter nu men alltig i mina fingrar och låtar oranga naglar leka med dom svara tangenterna. tillräcklighet, vad är det? hur långt når man då? vart är man, hur är man? men det finns mer. tillräcklig ska man vara, och längre ska man nå. man är inte bra fören man är bäst. man är inte smal fören man är smalast. jag har dragit det för långt. tankarna och känslorna är extrema och snart ramalar jag tillbaka igen. det är inte långt ner, det går fort när man väl ramlat över kanten. jag vill inte. jag älskar er för att ni ser mig och försöker stärka mig. jag kan bara inte andas samtidigt jag säger att ni är mina största konkurrenter. vi vandrar samma vägar, men ni har milslånga försprång. jag halklar efter ... ni ser mig som mitt ytterska skal och jag försöker varje dag undankomma er perfektion. jag vet att jag inte är så. men jag älskar er. till max.

( jag har min blogg i huvudsak för att jag älskar att skriva och vill att mina ord ska bli lästa. jag skriver av mig och mår genom detta ofta bättre än tidigare. se det så .. )