och en dag så står du där med den där äckliga och ofrånkomliga smärtan och tomheten. det känns som att du springer utan att ens komma ett steg närmare. åndå är han så varm när du väl är där. du vet att du kommer, om du inte redan har, slita ut dig för att kunna komma ikapp. som du gjorde i höstas. det som slutade med att du stod en millimeter från väggen innnan någon han stoppa dig. du vet att det inte funkar, att du inte klara det. men åndå förtsätter du, bara för att du vet att det inte finns något finare än när han ler. du skulle kunna vandra tusen mil för att se honom le. även fast du går på knäna säger du att det inte är några problem att stanna några timmar extra på jobbet. trots att dina ögon var svullna när du kom dit 08.15 för att du inte sov något natten innan den senaste, då du låg och grät i hans säng. du grät för att du knappt stod ut med att andas längre. men det förstod ju inte han. såklart. ändå vaknar du av att han dra dig till dig och viskar godmorgon i ditt öra. ger dig en puss på kinden och vill sommna om. detdär som är helt underbart och som ger dig fjärliar. och så är han den finste utav alla och du vill ge honom hela ditt hjärta och allt annat någon kan ge någon som man älskar. sen hör du inte av dig för att du vill att han ska ringa, trost att det är han som hört av sig dom senaste dagarna. du ringer när du står där i för höga klackar och musiken blivit för hög och du bara vill bort för det snurrar för mycket, och önskar att han tog emot dig. för det känns som att du faller i varje steg du tar. sen inser du att du aldrig kommer vara någonting utan honom så du ställer dig upp själv. och slutar aldrig springa efter perfektion.

idag har jag burit rumt på den där klumpen i magen igen. som att någon tryckt ner all den stess och ångest jag kännt i hela mitt liv ner i halsen på mig. jag blir aldrig lung. lämnas aldrig opåverkad. jag älskar mer än jag någonsin har gjort tidigare just nu, i över 1 år har mitt hjärta slagit snabbare bara vid tanken utav av en viss person. världens abslout finaste person. det skrämmer mig så in i helvete, att det inte finns något underbarare än att få vakna bredvid honom. för tänk om han en dag inte längre finns där. om jag hade slängt bort honom. hur funkar jag då? skulle jag kunna klara av att andas när jag alltid haft honom till att hålla upp mina lungor. jag tror inte det.

tom

lova mig att vi inte slänger bort varandra

jag älskar dig. tusen gånger mer än vad ord kan förklara.

och så det där med närhet. det där att hänga två, släppa in någon och kanske berätta om vad jag faktiskt drömmer om på nätterna, det har slutat funka för mig. jag kan liksom inte. vill liksom inte. jag tror att jag inte behöver berätta om det där hemska bråket, om hur ont det gör ibland när jag inser att en vis inte har hört av sig eller om hur mycket jag hatar att jag inte längre springer lika fort eller väger lika lite. det får ju plats inom mig, så varför dela med sig.. vill inte blotta mig. jag har en sån rädsla för att bli avvisad, inte tas på allvar och liksom skojas bort. därför skojar jag bort mig själv. jag tar mig inte själv på allvar.

jag är livrädd för att du inte ska vara här en dag. att du ska ha glömt bort mig. det finns ingenting som jag kan kalla liv utan dig. jag skulle inte förbli levande om du gick ifrån mig. min kärlek till dig är det största jag har burit på någonsin, och det är ingenting jag kommer tappa. jag vet att jag kommer ha rädslan inom mig, varje dag tills du lovar mig att du är min så länge det bara går. allt det här skrämmer mig igentligen. man ska inte blir såhär kär på samma gång, för jag är övertygad om att jag inte kommer älskar någon annan än dig. du är mitt allt nu, och det går inte att ersätta med något annat på jorden. jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska ta vägen när du inte är här med mig. förlåt för att jag är som jag är. jag är för impulsiv och gör alltid saker större än vad dom är. men du vet att det kommer utav rädslan. jag behöver dig för att klara allting runt omkring mig nu, jag behöver få luta mig tillbkaka mot dig och få kopla bort allt. jag behöver få skratta och behöver höra dig skratta. du är så mycket kärlek och allting jag behöver för att orka andas nu. tack för att du fortfarande är min och på onsdag har du varit det i 9 månader. tack.

There is no combination of words I could put on the postcard
And no song that I could sing, but I can try because this is your heart and this is
Our dreams and they are made out of real things
Like a shoebox of photographs with sepia-toned loving
Love is the answer at least for most of the questions in my heart, like
Why are we here? And where do we go? And how come it's so hard?
It's not always easy and sometimes life can be deceiving
I'll tell you one thing, it's so much better when we're together

jag har alltid haft någon typ av kärlek i mitt liv. i olika former. kärleken till en vän, till klädesplagg, till drycken som fick en att glömma, till delar av min familj. men ingenting som funkat under en längre tid. jag har sett så många människor i min närhet gå isär och krossas. jag trodde att jag var skadad för livet, trodde dom där dagarna när allting i hela kroppen bara gör ont skulle sänka mig tillslut. dom var så många. så långa. var aldrig säker på att magknipet skulle avta, att mörkret skulle lätta. men om det var priset jag fick betala för att hanma där jag är idag var det värt varje sekund. jag är lyckligare än någonsin idag. tack vare dig, tack vare er.

ut i spåret. måste springa ur mig allting. måste resa bort all skit.

dödstrött. vet inte någonting, vet inte vad jag ska ändra på. faller lite isär. vill ha honom här och nu. bara för mig själv. behöver bara andras några timmar till och i morgon får jag det jag vill. uthållighet.
jag kanske inte ser klart. jag tror jag fumlar för mycket i mörkret. det drar i mungiporna när jag ska le. jag ler för för att alla andra ler då. sen så kommer det där häjdlösa skrattet som värmer hela halsen och huvudet, det man inte kan stoppa för det kommer från hjärtat. det som klingar perfekt tillsammans med andra skartt. det gör inte ont alls. inte ont någonstans. det är nog där jag inser att det finns en väg som är rätt och det finns känslor som smeker en som nya lakan i sänger under natten. det finns en väg som är ljus kl 00.00 i december och som har tak över sig under hela hösten. längst den vägen passar inga tårfyllda ögon in. jag vet att det är där jag vill gå, bland dom som inte tänker.

jag har en rysligt fin vän, som jag ock inte hinner med att träffa så mycket. men hon är en såndär som alla borde ha, någon som man vet står där med telefonen i högst hug när man går sönder och hör av sig. nån som skan peppa en och uppmuntra en till stora saker. min fina och underbara liza.

har tusen grejer att fixa med får inet inte tummen ur rikigt. sitter mest. längtar efter pojkvännen. längtar ut i spåret. vet inte vart jag ska börja, eller sluta för den delen heller. känner mig som ett yrväder.

kan knappt förmå min till att skriva till dig. händerna skakar och ögonen tårfylls. viste redan att jag kände såhär. har bara inte vågat testa på att känna. trycker ner det ända ner i magen. väntar mig inte att det ska komma upp, låtsas som att det inte finns. för jag vill inte känna, kan inte tappa kontrollen.
nu väntar jag på svar, och jag saknar dig.