dödstrött. vet inte någonting, vet inte vad jag ska ändra på. faller lite isär. vill ha honom här och nu. bara för mig själv. behöver bara andras några timmar till och i morgon får jag det jag vill. uthållighet.
jag kanske inte ser klart. jag tror jag fumlar för mycket i mörkret. det drar i mungiporna när jag ska le. jag ler för för att alla andra ler då. sen så kommer det där häjdlösa skrattet som värmer hela halsen och huvudet, det man inte kan stoppa för det kommer från hjärtat. det som klingar perfekt tillsammans med andra skartt. det gör inte ont alls. inte ont någonstans. det är nog där jag inser att det finns en väg som är rätt och det finns känslor som smeker en som nya lakan i sänger under natten. det finns en väg som är ljus kl 00.00 i december och som har tak över sig under hela hösten. längst den vägen passar inga tårfyllda ögon in. jag vet att det är där jag vill gå, bland dom som inte tänker.