det viktigaste som finns
lova mig att vi inte går isär för lätt, det händer allt för ofta
lova mig att du fortfarande kommer att vilja ha mig lika mycket som du vill ha mig nu, fler år framöver
lova mig att vi kommer att skratta lika mycket då, som vi gör nu
jag älskar dig
och jag älskar hur dina händer känns stora mot min rygg
jag älskar hur du ler och när du skattar åt att jag inte vill låta dig gå upp ur sägnen på morgonen
jag älskar dig och du är det viktigaste jag har
I love you
jag älskar dig. tusen gånger mer än vad ord kan förklara.
mums
nr 1
och så det där med närhet. det där att hänga två, släppa in någon och kanske berätta om vad jag faktiskt drömmer om på nätterna, det har slutat funka för mig. jag kan liksom inte. vill liksom inte. jag tror att jag inte behöver berätta om det där hemska bråket, om hur ont det gör ibland när jag inser att en vis inte har hört av sig eller om hur mycket jag hatar att jag inte längre springer lika fort eller väger lika lite. det får ju plats inom mig, så varför dela med sig.. vill inte blotta mig. jag har en sån rädsla för att bli avvisad, inte tas på allvar och liksom skojas bort. därför skojar jag bort mig själv. jag tar mig inte själv på allvar.
men tillslut så spricker jag. jag sprack för några dagar sen. skrek på honom som jag älskar mest. sker att jag ville härifrån. att ingen skulle springa efter mig.
och så den där rädslan att någon ska komma för nära och sen bara gå. utan att säga något, utan bara försvinna. för det finns nog inget som jag tycker gör så ont som när det händer.
