ingen bra pluggdag idag inte. fastnade framför tv och nu vill jag kolla in stylisterna iställer för att gräva ner mig i engelska. en annan dag helt enkelt. i morgon börjar jag mitt nya liv med träning på friskis, haha tror att det kan vara bra då det på sista tiden blivit lite för många shots nån gång sådär.

och en dag så står du där med den där äckliga och ofrånkomliga smärtan och tomheten. det känns som att du springer utan att ens komma ett steg närmare. åndå är han så varm när du väl är där. du vet att du kommer, om du inte redan har, slita ut dig för att kunna komma ikapp. som du gjorde i höstas. det som slutade med att du stod en millimeter från väggen innnan någon han stoppa dig. du vet att det inte funkar, att du inte klara det. men åndå förtsätter du, bara för att du vet att det inte finns något finare än när han ler. du skulle kunna vandra tusen mil för att se honom le. även fast du går på knäna säger du att det inte är några problem att stanna några timmar extra på jobbet. trots att dina ögon var svullna när du kom dit 08.15 för att du inte sov något natten innan den senaste, då du låg och grät i hans säng. du grät för att du knappt stod ut med att andas längre. men det förstod ju inte han. såklart. ändå vaknar du av att han dra dig till dig och viskar godmorgon i ditt öra. ger dig en puss på kinden och vill sommna om. detdär som är helt underbart och som ger dig fjärliar. och så är han den finste utav alla och du vill ge honom hela ditt hjärta och allt annat någon kan ge någon som man älskar. sen hör du inte av dig för att du vill att han ska ringa, trost att det är han som hört av sig dom senaste dagarna. du ringer när du står där i för höga klackar och musiken blivit för hög och du bara vill bort för det snurrar för mycket, och önskar att han tog emot dig. för det känns som att du faller i varje steg du tar. sen inser du att du aldrig kommer vara någonting utan honom så du ställer dig upp själv. och slutar aldrig springa efter perfektion.

idag har jag burit rumt på den där klumpen i magen igen. som att någon tryckt ner all den stess och ångest jag kännt i hela mitt liv ner i halsen på mig. jag blir aldrig lung. lämnas aldrig opåverkad. jag älskar mer än jag någonsin har gjort tidigare just nu, i över 1 år har mitt hjärta slagit snabbare bara vid tanken utav av en viss person. världens abslout finaste person. det skrämmer mig så in i helvete, att det inte finns något underbarare än att få vakna bredvid honom. för tänk om han en dag inte längre finns där. om jag hade slängt bort honom. hur funkar jag då? skulle jag kunna klara av att andas när jag alltid haft honom till att hålla upp mina lungor. jag tror inte det.