vem är du själv när du inser att du inte längre tycker om alla dom där stunderna när du fick komma bort och vara ifred längre? dom stunderna som du älskade, som du längtade till. har man låtit sig blivit uppäten av alla känslor, utav fjärillarna i magen, och inte längre är sig själv? alla dom nätter mitt hjärta har värkt utav saknad trots att jag vet att han skulle svara direkt om jag ringde upp honom. ändå finns det ingenting som gör att det inte gör ont, forutom hans närhet. han är mitt botemedel och ska jag vara ärlig längtar jag alltid tills nästa gång jag får vara nära honom. jämt och ständigt. och det skrämmer mig, lika mycket som det andra skrämmer mig. för jag är ingenting, ingenting utan hans djupa andetag kitlandes mot min nake.