och en dag så står du där med den där äckliga och ofrånkomliga smärtan och tomheten. det känns som att du springer utan att ens komma ett steg närmare. åndå är han så varm när du väl är där. du vet att du kommer, om du inte redan har, slita ut dig för att kunna komma ikapp. som du gjorde i höstas. det som slutade med att du stod en millimeter från väggen innnan någon han stoppa dig. du vet att det inte funkar, att du inte klara det. men åndå förtsätter du, bara för att du vet att det inte finns något finare än när han ler. du skulle kunna vandra tusen mil för att se honom le. även fast du går på knäna säger du att det inte är några problem att stanna några timmar extra på jobbet. trots att dina ögon var svullna när du kom dit 08.15 för att du inte sov något natten innan den senaste, då du låg och grät i hans säng. du grät för att du knappt stod ut med att andas längre. men det förstod ju inte han. såklart. ändå vaknar du av att han dra dig till dig och viskar godmorgon i ditt öra. ger dig en puss på kinden och vill sommna om. detdär som är helt underbart och som ger dig fjärliar. och så är han den finste utav alla och du vill ge honom hela ditt hjärta och allt annat någon kan ge någon som man älskar. sen hör du inte av dig för att du vill att han ska ringa, trost att det är han som hört av sig dom senaste dagarna. du ringer när du står där i för höga klackar och musiken blivit för hög och du bara vill bort för det snurrar för mycket, och önskar att han tog emot dig. för det känns som att du faller i varje steg du tar. sen inser du att du aldrig kommer vara någonting utan honom så du ställer dig upp själv. och slutar aldrig springa efter perfektion.