och så det där med närhet. det där att hänga två, släppa in någon och kanske berätta om vad jag faktiskt drömmer om på nätterna, det har slutat funka för mig. jag kan liksom inte. vill liksom inte. jag tror att jag inte behöver berätta om det där hemska bråket, om hur ont det gör ibland när jag inser att en vis inte har hört av sig eller om hur mycket jag hatar att jag inte längre springer lika fort eller väger lika lite. det får ju plats inom mig, så varför dela med sig.. vill inte blotta mig. jag har en sån rädsla för att bli avvisad, inte tas på allvar och liksom skojas bort. därför skojar jag bort mig själv. jag tar mig inte själv på allvar.