Jag förstår inte hur jag kan vara så feg. Jag har vant mig vid att ha någon att falla tillbaka på, någon att gömma mig hos, någon som kan skydda mig. Vara med någon som hur jag än varit tyckt att jag är bra. Jag har aldrig kännt mig så fel som jag gör nu. Jag är inte rädd för att resa mig, utan rädd för att falla och inte ha någon som kan ta i mot mig. Att falla mot tom mark och slå i så hårt att jag blir liggande, jag är så rädd..

Så jag reser mig inte, jag stannar i det mörkter jag befinner mig i. Jag hoppas inte, för jag hatar att bli besviken. Jag tror inte, för det finns inget hopp om ett ljus. Jag önskar inte, för jag vet att den högast önskan aldrig slår in. Det ända jag gör är att drömma.