a
Jag är avundsjuk på kärleken. Det är nu som jag behöver dig, nu i mörkret och regnet. Jag behöver någon som kan värma mig, skydda mig och jag trodde att det var du som skulle finnas där för mig. Jag önskar att det var du. Önskar jag hade dig närmast just nu, och hela jag vill spola tillbaka tiden tills då det var så. Då jag hade dig. Då vi var ett. Trost att det gått så lång tid tänker jag fortfarande på dig, och jag undrar ofta hur allt hade sett ut om jag fortfarande hade fått stått vid din sida. Jag hade varit lycklig, otroligt lycklig . Det var det bästa du gjorde för mig, gav mig lycka. Så fort jag tänker på det finns tårarna där , som dom alltid har funnits och det känns som att dom aldrig kan ta slut. Jag måste glömma, måste lämna dig och radera dig ur mitt minne. Det är svårt för även fast vi inte delade så lång tid tillsammans har du alltid funnits i min vardag och jag hann vänja mig vid att du var min. Det gör ont att se dig gå vidare trost att jag vet att det var det första du gjorde efter allt tog slut. Det är bara jag som står och trampar på samma ställe. Det kan inte vara så, jag står inte ut med det längre och jag vet att det bara är jag som kan hjälpa det. Bilder , sms och minnen finns fortfarande för mig. Jag kan kolla på dom varje dag. Om och om igen, bara för att jag mådde så bra. Nu är det min tur att glömma och gå vidare. För mitt eget bästa. Jag tar den här hösten för att hitta mig själv, inte genom andra utan genom mig och den jag är. Jag måste bestämma mig hur jag vill att allt ska vara, hur jag vill att min framtid ska se ut. Men jag kommer alltid att vara, hur mycket jag än tycker om mig själv, avundsjuk på kärleken. Och jag kommer alltid att minnas, inte dig, men hur underbart det kan kännas att vara kär.
Kommentarer
Trackback
