jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet bara att jag inte platsar. jag passar inte in, når inte upp till minimum kraven. jag håller inte måttet och jag vet att jag inte ens kan jämföras med alla andra. allting annat är bättre än mig. men ändå, på något vänster har jag kanske hittat rätt. det känns så mitt i all förvirring. det kanske ändå ska vara såhär. om så är fallet kan jag le i evigheter.