Måndag igen, tillbaks till skolan och vardagen. Jag vet inte, men ibland hatar jag allting i mitt liv. Inte allt allt allt såklart,men att det är samma gamla visa hela tiden. Dag ut och dag in. Jag får nästan ångest.
Spanskaprov i morgon och jag har försökt att plugga hur länge som hälst nu trots att min hjärna knappt vill lära sig mer spanska nu. Jag är trött.

Vad är egentligen det viktiga, mitt eget välmåände eller skolan? Jag hittar ingen balans så att det väger lika på båda punkterna. Tänker jag inte på mig själv utan bara konsentrerar mig på skolan kommer jag få lite bättre betyg kanske men, hur länge orkar man det? Höstterminen klarade jag, men nu suktar jag efter sommalov. Jag kanske jaga upp mig, orora mig i onödan. Det är väl okej att misslyckas på någon prov någon gång, för vem är perfekt? Självklart vill man vara bra i allt, sport skolan och socialt. Men hur mycket krävs för att räcka till egentligen? Jag bara undrar.

Jag kanske ser säker ut, men inom mig finns det inte en känsla av självförtroände. Man måste tro på sig själv för att lyckas. Det är sant men för mig finns det inte så mycket att tro på, jag har aldrig riktigt fårr känna känslan av vara absolut säker på att lyckas. Jag tvivlar, så fort det är något. Inte konstigt att jag inte kommer någonstans.